Att vända upp till ned på sidan eller att tänka om nedan
I fullständig parlamentarisk enighet, från vänsterpartiet till
moderaterna, bestämde man i mitten 1990-talet att inrikta
penningpolitiken enbart på inflationsbekämpning. Riksbankens mål är
sedan dess enbart att hålla inflationen runt (och helst under) två
procent årligen. När inflationen går över detta höjs räntan, och
ekonomin stramas åt.
Teorin bakom denna strategi var svag redan från början, men
tvåprocentsmålet backades upp av så gott som samtliga ekonomer i landet
och, som nämnts, av alla politiska partier.
Nu visar sig svagheterna med denna låsning till ett enda mål. Mat- och
energipriserna stiger internationellt, på grund av ökad efterfrågan
från de växande ekonomierna i Asien och Sydamerika.
Vi har helt enkelt blivit fler som vill och kan dela på en fysiskt
begränsad mängd av jordens resurser. Därför stiger priserna.
Men vad hjälper det då om den svenska riksbanken höjer räntan?
Det enda som sker är att den svenska efterfrågan dämpas och
arbetslösheten ökar. De internationella prisstegringarna berörs inte
alls av denna åtstramning.
Riksbankens politik skapar arbetslöshet i Sverige utan att på något
sätt lösa de underliggande problemen med begränsade resurser för en
växande världsbefolkning.
Det är dags att överge inflationsmålet som enda fixpunkt för
penningpolitiken, och komplettera det med andra målsättningar.
Riksbanken bör sträva efter låg inflation, men även ha som mål full
sysselsättning och hög tillväxt. En sådan bred målsättning skulle ge
riksbanken den flexibilitet som är nödvändig i en globaliserad värld.
Den nuvarande politiken fick sitt internationella genombrott i slutet
av 1980-talet, alltså i en tid med helt andra förutsättningar än de som
nu råder.
Den ensidiga fixeringen vid inflationsbekämpning är helt enkelt
ålderdomlig och inaktuell och skapar i dag bara ekonomisk stagnation.
Sören Wibe Professor i skogsekonomi